Att köpa hus är ett riktigt stort steg i en relation. För många är det på något vis slutmålet, man kanske själv är uppvuxen i en villa och ser det som ett absolut måste att ha en egen trädgård där barnen kan leka fritt och man själv kan sitta och ta det lugnt medan man blir äldre.
Det är ganska få par som flyttar in i en villa tillsammans det första de gör, det är vanligast att man provar på att bo tillsammans i en lägenhet först. Får man sedan barn brukar dock i alla fall någon av parterna drömma om att bo i hus. För de flesta förutsätter ett husköp dock att man flyttar en bit från centrum, i alla fall om man bor i någon av de större städerna.
Ofta har man områden i staden där man tycker om bebyggelsen och stämningen mer än på andra håll. Inte sällan är det även där huspriserna är som högst. Har man inte budgeten är det egentligen ingen idé att gå och drömma, och framför allt ska man akta sig noga för att överbelåna och få en månadskostnad man har svårt att klara, speciellt inte nu med den osäkra bostadsmarknaden.
Försök i stället att hitta ett område med bra kommunikationer och som inte ligger för långt vare sig från stan eller arbete, dagis och skola. Man kanske får stå ut med att området är lite tråkigt, eller att husen och trädgårdarna är små. Ett annat alternativ kan vara att titta på är radhusområden. Radhus är en boendeform som blir allt populärare. De är oftast billigare än fristående hus och villor, men man får fördelen med flera våningar och egen trädgård, om än oftast precis i anslutning till grannens tomt.
För det första: se nyktert på de hus ni tittar på. Det är lätt att man förälskar sig i ett hus för att stämningen känns helt rätt; det kanske påminner om huset man växte upp i eller något annat hus man minns att man verkligen trivdes i. Det är dock inte det huset och det måste man vara noga med att förklara för sig själv. Detta hus kanske är jättecharmigt, men det kan också ha en massa nackdelar som man inte ser vid ett första ögonkast. Försök därför alltid att inte förälska er i ett hus förrän ni i alla fall har gjort en besiktning.
Som köpare har man alltid besiktningsplikt på ett hus man vill köpa. Likaså har säljaren meddelandeplikt. Det betyder att han måste meddela om det finns något fel på huset som inte kan upptäckas med blotta ögat. Men det räcker alltså inte med säljarens ord, ni måste själv låta en besiktningsman titta på huset. Om besiktningsmannen inte hittar något att anmärka på är det bara att sätta igång att buda.
Hur man budar är ett helt eget kapitel som vi inte ska gå in på i detalj här. Det viktigaste är att inte låta sig ryckas med i en galen upptrissning som slutar med att ni betalar på tok för mycket, med höga räntor och amorteringar som resultat. Innan ni ger er in i budgivningen tar ni hjälp av någon kunnig person med att göra en sansad bedömning av husets marknadsvärde. Utifrån det bestämmer ni er för hur mycket ni vill betala. Välj en stoppgräns och en absolut smärtgräns, som ni vet får vissa konsekvenser. När ni nått stoppgränsen tar ni en lång funderare på om det verkligen är ert drömhus ni har inom räckhåll. Är det det, gå upp till smärtgränsen direkt i ett svep. Förhoppningsvis skrämmer ni då iväg de övriga budgivarna.
Har man otur upptäcker man ett dolt fel på huset ett tag efter att man flyttat in. Mögel eller annan fuktskada är vanligt. Att upptäcka ett dolt fel när man flyttat in är hemskt. Ett dolt fel karaktäriseras av att det är just dolt, det vill säga varken säljaren eller köparen hade någon rimlig chans att upptäcka det innan överlåtelsen. En säljare är dock ansvarig för dolda fel i tio år, så om felet kan ha en påverkan på husets marknadsvärde ska ni begära att få priset nedsatt. Här kan det vara bra om både köpare och säljare kontaktar sina försäkringsbolag och överlåter förhandlingarna åt dem. Vanligtvis har man själv för dålig koll på de snåriga juridiska reglerna kring dolda fel och risken är att man bara blir osams med varandra och komplicerar processen.
Mer om dolda fel: https://www.doldafelhus.se/.